Begravningen.
Jag är lite kär i den här låten.
Glósóli.
Imorgon kommer min mest älskade människa hem och jag har saknat henne nåt så vansinnigt.
Nantes.
Assistans (min lama och lite fula lyrikblogg) är för tillfället igång igen, det är bara att gå in där om ni vill läsa och kanske ge lite konstruktiv feedback!
Jag har börjat lyssna på Beirut. För en timme sedan faktiskt. Jag älskar det. Jag vet jag vet alla redan har lyssnat på dem, men fuck that. Jag ville inte vara en del av hypen så jag tänkte att jag kunde haka på nu efteråt och nej, jag vet, man ska inte tänka så heller. Det är grymt bra iaf, jag älskar den återkommande tretakten, instrumenten, hans röst och de vackra melodierna.
Kristin beslöt sig för att åka till Paris med sin familj, och min andra familj beslöt sig för att åka till Storholmen. Så jag sitter här ensam och dagbloggar istället för att skriva uppsats. Way to go. Det blev ingen teater igår, men sådant får man väl ta. Det blev däremot ett besök hos Mille och även lite runtcykling över hela östra Uppsala i jakt på pizza. Ingen lycka där dock. Frans och Bella har lämnat mitt hem för en stund sen, de fick sova lite obekvämt utspridda över lägenheten. Jag försöker nu lägga upp ett schema för dagen. Det gäller att ta tag i sitt liv och på något sätt helt enkelt göra det till det man själv vill att det ska vara. Klyshigt men sant. Nej, nu ser jag på rss att tjuvlyssnat.se har lagt upp något nytt och jag borde ju ändå göra det jag måste. Wish/önska me/mig luck/lycka till.
Nya djur från luften.
Hon kände sig lite hopplös när hon insåg att alla lämnat henne ensam. Hur skulle hon på egen hand kunna dölja den liklukt som satt sig i lägenheten?
Jag har tyvärr ingen bild att lägga upp här men ni får tänka er en bild av en gräsmatta en sen lite kylig kväll i slutet av juni. Det sitter en kille i tjugoårsåldern vid ett vitt plastbord utställt på gräset. Han har en stickad tröja och ett par lagom slitna jeans. Kvalitén får en att tänka att bilden är tagen på 60-talet men kläderna och frisyren skvallrar snarare om att vi pratar tidigt 90-tal. Han har nämligen ett otämjd krulligt hår och det går på något sätt att se att det är årtiondet då lasermannen härjade och den svenska ekonomin kollapsade. I mitten av bilden springer en liten flicka, något suddig på grund av farten och bristen på fokus. Hon är blond, iklädd en röd klänning och verkar vara lyckligt omedvetande om världens oro. Bilden är riktigt snygg och folk som ser den här på bloggen tänker att "fan, den här killen har koll".
Nu har jag ju då ingen sådan bild som den jag nu precis hittade på. Synd.
Thatcher.
Phoenix i mitt lilla hjärta
It's a political system with a-peal
Lisztomani
Frågan var om polisen skulle köpa att det var en politisk aktion, kunde man verkligen ockupera människor? Hon hade ju ändå haft det bra i källaren.
Kungarna.
"Natten är alltid mörkast före gryningen" sa Harvey Dent. Världens lamaste citat som jag vet inte skapades av den där blonda saken, men det stämmer. Eller verka stämma i alla fall. Jag hatar skolan.
Jag sålde prylar på Vaksala Torg tidigt imorse och det var otroligt hektiskt där i början. Horder av marknadsmänniskor kastade sig på våra grejer och köpte typ allt. Den ena fula glasprydnaden efter den andra gick åt och snart stog ett antal kartonger tomma. Vi blev rätt lurade i många fall, men vad fan gör det? Det var ändå skräp vi hade kastat annars.
För er som vill veta vad jag ska göra nu så ska mitt rum städas och tv-spel ska spelas.
Ikväll är det Eurovision Song Contest-final. Om jag ska se på den?
Fuck yeah.
Sex City/VaniShed.
Klickety klack. Jag vill köpa kläder. Sommaren står och knackar på och jag känner mig inte redo. Högst upp på listan med plagg jag vill ha står bland annat: ett par ljusblåa, åt det ljusare hållet då, jeans med chinospassform (alltså som mina chinos, lite bredare upptill sådär). För tänk er detta: ett par sådana, något upprullade, med en instoppad vit t-shirt med valfritt snyggt/fulsnyggt motiv och ett rött litet bälte till. Samt ett par slarvigt knutna slitna converse och ett par ray bans med guldfärgade metallbågar under och plast ovantill. Lägg därtill en snygg frisyr så har ni det jag är ute efter. Jag vill även ha en t-shirt med en massa Pokémon på. Nu menar jag inte nya fula Pokémon, utan de första 150. Bara dem. Ingen logga eller nåt, bara en massa fucking Pokémon. Det vore så jävla awesome.
Appropå sommar, vad har ni/har ni inte för planer isommar? Min ser ut som jobb, arvika, öland, stockholms skärgård, emmaboda, jobb än så länge. Det känns som en välavvägd sommarplan som ska bli ett nöje att verkställa. Förresten, appropå sommarklädsel, är det bara jag som reagerat på att alla helt plötsligt är jättefashion ute på stan? Varenda liten kotte (speciellt bland killarna!) klär sig snyggt. Är det alltid så när värmen kommer? Hur tänker folk resten av året? Samt viktigast av allt, var gömmer sig alla under vintern? Jag känner inte igen någon. En massa okända nya ansikten och det gör mig rädd åh så rädd.
Okej inte rädd, men det kändes bra att skriva det.
You should keep it to yourself.
Lowood.
Jag borde plugga och göra nyttiga saker nu, men det misslyckades jag tydligen rätt rejält med, men whatever. Deteh löser sig. Hoppas jag.
Jag såg på H:r Landshövding igår, när det gick på den stolta public service-kanalen SVT1, och det blev ännu en bekräftelse. En bekräftelse för det faktum jag, och säkert många andra, insett. Nämligen att tv sällan blir bättre än SVT. För det är den enda kanalen som kan få fram de där riktigt starka känslorna hos mig (kanske inte just så mycket känslor i H:r Landshövding dock). Den enda kanalen som kan få fram riktigt snygga bilder, som får ligga kvar ett tag, samtidigt som en av mina favoritartister får spela i bakgrunden. Jag såg på Tonårsliv innan filmen, och jag var nära att bryta ihop för att det var så jävla bra, tv blir liksom aldrig bättre.
Som exempel kan jag ta en scen ur Tonårsliv där en av tjejerna som vi får följa sitter vid sitt köksbord med sin pappa som hon i stort sett aldrig träffar. De diskuterar att han borde sluta dricka, och det är bara de två som får prata. Ingen blond TV4-flicka med småländsk brytning som ska hoppa in och försöka framana någon form av känslosvall. Det är bara dem två där vid köksbordet. Vi får se alla långa pauser dem emellan och vi får se varje liten trevande mening. Det blir så mänskligt och så jävla bra. Sedan klipps det. Till vyer av Stockholm med kornig bildkvalité och gatlyktor som fladdrar förbi och tysta betongklossar i kvarteren, allting till tonerna av Markus Krunegård. Det är så snyggt, så starkt och såså bra. Om ni inte har följt Tonårsliv så borde ni börja titta på det snarast. SVT må göra de sämsta dramaserierna ever, men dokumentärer det kan de allt göra.
En annan sak SVT är bäst på är kulturprogram, Hype och Kobra är de bästa tv-programmen out there. All kärlek åt SVT.
