Bergochdalbanan.
Misstag.
Jag råkade fucka upp saker när jag ordnade med en ny blogg (råkade redigera den här istället), så nu får bloggen se ut såhär. Vi får se om jag orkar fixa det. Jag lovar att meddela när min nya blogg är igång. Den blir något helt annat.
med smattrande trummor, tjutande gitarrer, dova synthar och allt vibrerar.
Jag är den enda uppe nu. De andra är kanske vakna, men det är bara jag som är uppe. Klockan är halv elva - inte mycket alltså. När jag och Kristin vaknade för tretton timmar sedan i ettan på Södermalm var gatan därnere förändrad. Det var inte längre bara den vanliga kombinationen av asfalt, bilar och enstaka människor utan istället bord, kläder, bord, människor, prylar, människor, saker. Hela Bondegatan hade blivit förvandlad till en stor marknad. Vi flanerade längs gatan i gud vet hur lång tid, det var underbart.
Alla var där. Till och med Lykke Li hade ett bord där hon sålde egna klädesplagg, och hundratals människor gick längs den temporära gågatan. Det var härligt att gå omkring i den friska luften och skåda kläder, suga åt sig stämningen. Jag vill bo där i den lägenheten. Jag vill inte göra saker jag inte gillar längre. Ingen mer skola, starten var inte alls lika energifylld som tidigare år. Ge mig något annat.
7 am, dusty road. I'm gonna drive until it burns my bones.
Revolverande.
Visste ni att människan tydligen är det enda djuret som kan känna smaken av vatten? Jag undrar om det är det vi saknat.
NASA.
Valerie and Friends.
Electric Picnic. För att citera Alexander: skulle inte BANGA. Irland levererar ännu en gång.
Hej alla barn, nu är det skola imorgon! Ny termin, nya ettor. Hur ska man nu motta dessa? Med ett stort vrål i ansiktet på någon är ett förslag. Genom att prata med dem är ett annat. Vilket ni än väljer så blir det nog bra. Jag känner mig något sådär peppad inför det kommande skolåret. Det är en bitterljuv blandning så att säga.
Jag och den ovannämnda mannen har påbörjat vårat projekt och det ser lovande ut. Jag känner nästan hur det rycker i fingrarna. Nu på lördag blir det Coldplay och nästa helg blir'e nog åtminstone en dag av Popaganda. Min död kommer stavas T-I-N-I-T-U-S.
Before the Dawn Heals Us.
Det bästa jag hört på väldigtväldigt länge.
Jag är nu tillbaka i Uppsala efter att ha varit nere i Småland under några dagar. Det har varit roligt, allt har varit roligt. Arvika, Öland, Storholmen och nu slutligen Emmaboda. Alla dessa resor var väldigt bra på sitt sätt. Nu är det bara lite inspelningar, jobb samt vila kvar att uträtta. Jag kan varmt rekommendera videosarna däruppe, och om ni gillar dem så är det bara att söka på inläggstiteln på spotify eller valfritt.
Det är intressant hur man förändras, hur snabbt det går. Eller för mig åtminstone, då jag tänker tillbaka och inser att jag inte är den jag var. Vilket låter självklart men det är så tydligt. Jag ser nästan ner på mitt tidigare jag. Kanske även den jag är idag.
!neggolb jeH
Fortune EP i mitten och deras två andra EPs på sidan om.
Jag åker till Emmaboda tidigt imorgonbitti, men jag ville bara meddela att jag lever och att min sommar har varit phedt nice hittills.
Vi ses!
Blodbanken.
Ännu en awesome Brooklynakt.
Lite färsk fisk:
Tanlines (Läs under bilden!)
Classixx (Deras remix på Lisztomania av Phoenix är fantastisk)
Solid Gold (Lyssna på Who You Gonna Run To? så förstår du)
Jag har nu jobbat i en hel vecka på Alnäs och det har varit nice trots regn och kyla. Nästa vecka känns lite mer pepp må jag säga. Nu är det snart bara en vecka kvar till Arvika! Är ni som ska dit pepp? Är ni redo? Har ni ordnat ficklampa, kondomer, våtservetter, plastpåsar, regnställ (samt allmän regnsäkerhet till tält?), snabbnudlar + stormkök och så vidare?
Choklad är väldigt gott och jag vill ha mer än jag har. Popcorn och ostbågar är också gott. Ge mig.
Alexander. Kontakta mig. Jag vill ses nu i veckan!
Annars så hade jag nog inte så mycket mer att säga direkt. Puss.
Fallerifallera.
Okkervil Rivers EP, Sleep and Wake-up Songs från 2004
Nyckfullt väder, har jag inte rätt?
Imorgon är det avslutning, och det blir även till att se Laras avslutning på Kvarngärdeskolan. För alla er som inte vet så var det min skola i en annan tid. Skolan består mest av tegel, grus och gamla avdankade lärare som alla heter Birgitta. Min tid på Kvarngärdeskolan var både rolig och jobbig, beroende på var någonstans på tidsskalan du väljer att titta. Jag tror inte att någon av er som läser detta kände mig då. Men det är ok! Jag lovar. Jag var som jag är nu bara att jag nog var lite barnsligare. Lite dummare var jag nog också, eller kanske inte? Har hört att tolvåringar ska vara ruskigt smarta. Just nu färdas väldigt lugn musik ut ur mina högtalare. Det som jag spelar skulle nog kunna anses lite deppigt men det är mest väldigt avslappnande. För det är just precis det jag behöver nu.
Our brand new coats so flushed and pink.
Kavans tak med mobilkamera.
Nu har vi bara fem skoldagar kvar innan avslutningen. Fem dagar och ett prov. Känner ni den där längtan? Jag känner den i alla fall och jag kan nästan se Värmlands skogar framför mig. Jag hör nästan hur elektroniska toner fyller luften och hur syntharstövlar trampar i grusigt grus och sandigt damm. Jag längtar efter flykt. Jag vill fly hemifrån. Inte permanent utan bara för en stund, sådär lagom temporärt och härligt så att det känns. Sommaren har nämligen så länge känts som ett avlägset lite luddigt begrepp men den är nu verkligare än någonsin. Och nej, sommaren har inte börjat än för den det gör den inte förrän lovet har startat men det är fanimig inte långt kvar nu. Imorgon är det dessutom åtta månader med tjej som blir skrämd när jag leker tittut och som gör min värld så osönder den bara kan vara.
Oh and på måndag blir det SMIP-fest på högst hemlig och awesome ort, ta med tält. Fettpepp!
Begravningen.
Jag är lite kär i den här låten.
Glósóli.
Imorgon kommer min mest älskade människa hem och jag har saknat henne nåt så vansinnigt.
Nantes.
Assistans (min lama och lite fula lyrikblogg) är för tillfället igång igen, det är bara att gå in där om ni vill läsa och kanske ge lite konstruktiv feedback!
Jag har börjat lyssna på Beirut. För en timme sedan faktiskt. Jag älskar det. Jag vet jag vet alla redan har lyssnat på dem, men fuck that. Jag ville inte vara en del av hypen så jag tänkte att jag kunde haka på nu efteråt och nej, jag vet, man ska inte tänka så heller. Det är grymt bra iaf, jag älskar den återkommande tretakten, instrumenten, hans röst och de vackra melodierna.
Kristin beslöt sig för att åka till Paris med sin familj, och min andra familj beslöt sig för att åka till Storholmen. Så jag sitter här ensam och dagbloggar istället för att skriva uppsats. Way to go. Det blev ingen teater igår, men sådant får man väl ta. Det blev däremot ett besök hos Mille och även lite runtcykling över hela östra Uppsala i jakt på pizza. Ingen lycka där dock. Frans och Bella har lämnat mitt hem för en stund sen, de fick sova lite obekvämt utspridda över lägenheten. Jag försöker nu lägga upp ett schema för dagen. Det gäller att ta tag i sitt liv och på något sätt helt enkelt göra det till det man själv vill att det ska vara. Klyshigt men sant. Nej, nu ser jag på rss att tjuvlyssnat.se har lagt upp något nytt och jag borde ju ändå göra det jag måste. Wish/önska me/mig luck/lycka till.
Nya djur från luften.
Hon kände sig lite hopplös när hon insåg att alla lämnat henne ensam. Hur skulle hon på egen hand kunna dölja den liklukt som satt sig i lägenheten?
Jag har tyvärr ingen bild att lägga upp här men ni får tänka er en bild av en gräsmatta en sen lite kylig kväll i slutet av juni. Det sitter en kille i tjugoårsåldern vid ett vitt plastbord utställt på gräset. Han har en stickad tröja och ett par lagom slitna jeans. Kvalitén får en att tänka att bilden är tagen på 60-talet men kläderna och frisyren skvallrar snarare om att vi pratar tidigt 90-tal. Han har nämligen ett otämjd krulligt hår och det går på något sätt att se att det är årtiondet då lasermannen härjade och den svenska ekonomin kollapsade. I mitten av bilden springer en liten flicka, något suddig på grund av farten och bristen på fokus. Hon är blond, iklädd en röd klänning och verkar vara lyckligt omedvetande om världens oro. Bilden är riktigt snygg och folk som ser den här på bloggen tänker att "fan, den här killen har koll".
Nu har jag ju då ingen sådan bild som den jag nu precis hittade på. Synd.
Thatcher.
Phoenix i mitt lilla hjärta
It's a political system with a-peal
Lisztomani
Frågan var om polisen skulle köpa att det var en politisk aktion, kunde man verkligen ockupera människor? Hon hade ju ändå haft det bra i källaren.
Kungarna.
"Natten är alltid mörkast före gryningen" sa Harvey Dent. Världens lamaste citat som jag vet inte skapades av den där blonda saken, men det stämmer. Eller verka stämma i alla fall. Jag hatar skolan.
Jag sålde prylar på Vaksala Torg tidigt imorse och det var otroligt hektiskt där i början. Horder av marknadsmänniskor kastade sig på våra grejer och köpte typ allt. Den ena fula glasprydnaden efter den andra gick åt och snart stog ett antal kartonger tomma. Vi blev rätt lurade i många fall, men vad fan gör det? Det var ändå skräp vi hade kastat annars.
För er som vill veta vad jag ska göra nu så ska mitt rum städas och tv-spel ska spelas.
Ikväll är det Eurovision Song Contest-final. Om jag ska se på den?
Fuck yeah.
Sex City/VaniShed.
Klickety klack. Jag vill köpa kläder. Sommaren står och knackar på och jag känner mig inte redo. Högst upp på listan med plagg jag vill ha står bland annat: ett par ljusblåa, åt det ljusare hållet då, jeans med chinospassform (alltså som mina chinos, lite bredare upptill sådär). För tänk er detta: ett par sådana, något upprullade, med en instoppad vit t-shirt med valfritt snyggt/fulsnyggt motiv och ett rött litet bälte till. Samt ett par slarvigt knutna slitna converse och ett par ray bans med guldfärgade metallbågar under och plast ovantill. Lägg därtill en snygg frisyr så har ni det jag är ute efter. Jag vill även ha en t-shirt med en massa Pokémon på. Nu menar jag inte nya fula Pokémon, utan de första 150. Bara dem. Ingen logga eller nåt, bara en massa fucking Pokémon. Det vore så jävla awesome.
Appropå sommar, vad har ni/har ni inte för planer isommar? Min ser ut som jobb, arvika, öland, stockholms skärgård, emmaboda, jobb än så länge. Det känns som en välavvägd sommarplan som ska bli ett nöje att verkställa. Förresten, appropå sommarklädsel, är det bara jag som reagerat på att alla helt plötsligt är jättefashion ute på stan? Varenda liten kotte (speciellt bland killarna!) klär sig snyggt. Är det alltid så när värmen kommer? Hur tänker folk resten av året? Samt viktigast av allt, var gömmer sig alla under vintern? Jag känner inte igen någon. En massa okända nya ansikten och det gör mig rädd åh så rädd.
Okej inte rädd, men det kändes bra att skriva det.
You should keep it to yourself.
Lowood.
Jag borde plugga och göra nyttiga saker nu, men det misslyckades jag tydligen rätt rejält med, men whatever. Deteh löser sig. Hoppas jag.
Jag såg på H:r Landshövding igår, när det gick på den stolta public service-kanalen SVT1, och det blev ännu en bekräftelse. En bekräftelse för det faktum jag, och säkert många andra, insett. Nämligen att tv sällan blir bättre än SVT. För det är den enda kanalen som kan få fram de där riktigt starka känslorna hos mig (kanske inte just så mycket känslor i H:r Landshövding dock). Den enda kanalen som kan få fram riktigt snygga bilder, som får ligga kvar ett tag, samtidigt som en av mina favoritartister får spela i bakgrunden. Jag såg på Tonårsliv innan filmen, och jag var nära att bryta ihop för att det var så jävla bra, tv blir liksom aldrig bättre.
Som exempel kan jag ta en scen ur Tonårsliv där en av tjejerna som vi får följa sitter vid sitt köksbord med sin pappa som hon i stort sett aldrig träffar. De diskuterar att han borde sluta dricka, och det är bara de två som får prata. Ingen blond TV4-flicka med småländsk brytning som ska hoppa in och försöka framana någon form av känslosvall. Det är bara dem två där vid köksbordet. Vi får se alla långa pauser dem emellan och vi får se varje liten trevande mening. Det blir så mänskligt och så jävla bra. Sedan klipps det. Till vyer av Stockholm med kornig bildkvalité och gatlyktor som fladdrar förbi och tysta betongklossar i kvarteren, allting till tonerna av Markus Krunegård. Det är så snyggt, så starkt och såså bra. Om ni inte har följt Tonårsliv så borde ni börja titta på det snarast. SVT må göra de sämsta dramaserierna ever, men dokumentärer det kan de allt göra.
En annan sak SVT är bäst på är kulturprogram, Hype och Kobra är de bästa tv-programmen out there. All kärlek åt SVT.
