Lowood.

Jag borde plugga och göra nyttiga saker nu, men det misslyckades jag tydligen rätt rejält med, men whatever. Deteh löser sig. Hoppas jag.

Jag såg på H:r Landshövding igår, när det gick på den stolta public service-kanalen SVT1, och det blev ännu en bekräftelse. En bekräftelse för det faktum jag, och säkert många andra, insett. Nämligen att tv sällan blir bättre än SVT. För det är den enda kanalen som kan få fram de där riktigt starka känslorna hos mig (kanske inte just så mycket känslor i H:r Landshövding dock). Den enda kanalen som kan få fram riktigt snygga bilder, som får ligga kvar ett tag, samtidigt som en av mina favoritartister får spela i bakgrunden. Jag såg på Tonårsliv innan filmen, och jag var nära att bryta ihop för att det var så jävla bra, tv blir liksom aldrig bättre.

Som exempel kan jag ta en scen ur Tonårsliv där en av tjejerna som vi får följa sitter vid sitt köksbord med sin pappa som hon i stort sett aldrig träffar. De diskuterar att han borde sluta dricka, och det är bara de två som får prata. Ingen blond TV4-flicka med småländsk brytning som ska hoppa in och försöka framana någon form av känslosvall. Det är bara dem två där vid köksbordet. Vi får se alla långa pauser dem emellan och vi får se varje liten trevande mening. Det blir så mänskligt och så jävla bra. Sedan klipps det. Till vyer av Stockholm med kornig bildkvalité och gatlyktor som fladdrar förbi och tysta betongklossar i kvarteren, allting till tonerna av Markus Krunegård. Det är så snyggt, så starkt och såså bra. Om ni inte har följt Tonårsliv så borde ni börja titta på det snarast. SVT må göra de sämsta dramaserierna ever, men dokumentärer det kan de allt göra.

En annan sak SVT är bäst på är kulturprogram, Hype och Kobra är de bästa tv-programmen out there. All kärlek åt SVT.