And we're back online.

Förra gången jag skapade en blogg så skrev jag att jag "klev in i bloggosfärens sista timme", som att bloggar inte var här för att stanna. Jag har dock insett att läget inte ser ut så och efter en bloggpaus så är jag tillbaka. Tillbaka i värmen. Jag är dessutom snart tillbaka i skolan efter höstlovet, en ledighet som jag inte är helt säker på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har gjort den här veckan, eller om jag har gjort det som jag ville göra från början. Hela jag är lite av ett stort "jag vet inte" just nu, men det man inte vet kan ju inte skada en. Typ. Inte. Kanske, jag veeet inte.

En av de stora händelserna för mig under lovet var i alla fall Okkervil Rivers spelning på Debaser Medis i torsdags. Okkervil River är ett band från Austin, Texas som spelar en form av poppig indierock med tydliga folkvibbar och allt detta med helt fantastiska texter. Det var jag & min kära moder som åkte dit tillsammans den här väldigt regniga kvällen och jag konstaterade när vi gick mot tåget att det finns en anledning till att man tidigare inte haft vitt ljus i gatulampor. Nämligen det onaturliga resultatet: allting ser ut som en kullis, alternativt en byggarbetsplats och jag får en väldigt surrealistisk känsla. Det låter positivt, but trust me, it isn't. När vi väl hade nått Stockholm och hoppat av t-banan så anlände vi till korsningen Folkungagatan - Götgatan på Söder. Jag skådade ut över neonljusen och gatuskyltarna men insåg att Madrid, där en viss dam befinner sig, nog ändå är lite mer spännande än det här. Vi åt middag på Pet Sounds, stället där Kent istortsett blev upptäckta, och det var helt fantastiskt gott (miljön kan ha bidragit till detta).

Jag köpte en snygg tröja.



Förbandet till Okkervil hette Katrine Ottosen och spelade ett rätt hårt & mörkt komp på tre synthar samtidigt som hon sjöng mykkket fint, ya. Den största förvåningen var hennes cover på Britney's låt Toxic - som faktiskt blev bra! Huvudattraktionen var självklart riktigt jävla bra och jag var nära tårar när de spelade For Real, dock så insåg jag att publiken var på tok för cool för att se mig gråta. Så jag fick hålla det inne, som den sanna mannen jag är. De är sex stycken i bandet, och både trumpeten, fiolen & banjon åkte fram. Känslan av att jag gärna hade kunnat texterna lite bättre var ständigt närvarande men det kunde inte hindra mig från att njuta. Konserten blev hyllad i DN och jag kan stolt säga att jag nog aldrig gått på en sådan här konsert utan att den har fått bra betyg. Bra jobbat av mig, där. Om ni vill veta vad mer jag hade för mig detta lov så får ni väl fråga mig ifall att ni stöter på mig och om ni har tur, så vet jag kanske svaret.