älta.
hans steg tycktes otyglade i sin finess, det fanns en slags rymlighet i dem.
det var som att de räckte längre än hans ben förmådde.
kopplad till osynligt koppel verkade han
dra
då han lutade sig framåt något när han gick.
kanske var det för att luggen skulle hänga sådär snyggt i ansiktet.
kanske var det eftersom hans huvud aldrig tycktes
i kontakt med kroppen.
eller så
berodde det på att han inte ville bakåt.
iklädd en helsvart mundering. från topp
till kängklädd tå.
gick han stadigt götgatan
hornsgatan, västerbron.
på brons högsta punkt i skinande storstad han stå och kika ut över meningslöshet
och känslan av att inse att ena hörluren inte vill.
suicidal? nej, knappast. bara beredd
på mörkret
och känslan av att förlora en instance i WoW.
nöjd? med livet?
det ville han inte ens tänka på.
han stegade ner mot den stora ön igen,
det blåste alltid så mycket däruppe på bron och
röda linjen, hem.
luften smakade där och då sommar, båtar, Söder, kärlek åh härliga Stockholmhlsuiayfplkhfuifgsyu NEJ.
arpel.
så måste det vara
för jag
tappar en del
en del i taget
min lägenhet liknar
inget annat än
en brottsplats
rödsmörjd
vägg av kött
alla trasor
är förstörda
jag ska resa bort
till en koloni
där hittar jag lugn,
ja!
till havs!
bryter ner skepp och
lämna kroppar sårade
fann jag salt.
smaken finns eller?
för jag har
en begränsad kost.
näringen
det jag alltid velat
finns i fisken.
det som bygga upp
min kropps försvar
ge mig skal
ge mig mage
att ta ett beslut.
fatta läget och inse
hur vågor kluckar
mot vattenbryn.
likt demoner
är vi alla
på stranden.
mellanrum.
rörelsen från en av allt
är mig
till byggnadsställningar
till monument av dig
vars höga armar & leder
ej kan förmå
dig rättvisa tillbringa
för inget sådant
går att uppnå
en öppning blottar
det gömda,
gömda
under isen
ett hål där vi ej falla
& jag ser torn briljera
de är
blott en vy på färden
du tar mig på.
400 slag.
Rödgråten sträckte sig pojken mot glödlampan där den hängde i endast en sladd från det kala taket ovanför hans spjällsäng. Det starka ljuset tycktes fylla det som snart skulle bli ännu ett i raden av pojkrum som fyller detta thailandsromantiserande sommarälskande solsökande land. Det för tillfället sparsamt inredda rummet hade en tjock lukt av målarfärg över sig, troligtvis kopplat till burken med blå målarfärg som stod vid den än så länge klistermärksfria dörren. Den rödgråtna pojken visste nog inte vad som väntade honom. Skolgårdar diskon högstadiet finnar ångest alkohol konkurrens zebror krav kondomer vänskap köttbullar och mer som ofta kännetecknar uppväxten. Kärlek var ännu bara något varmt som mamma och pappa utsöndrade likt radioaktivtet eller metangas och inte blickar händer åtrå och allt annat kärlek klyshigt men sant nog kopplas till. Vänner var inte något större behov eller problem, för vad är vänskap vid ett och ett halvt år? Våldsmentaliteten och det manliga styret roterade ännu inte kring hans unga membran. Små barn beskrivs ofta av inte allt för lutheranska som tomma blad och det går nog inte att förneka. För glödlampan släcktes, persienner drogs upp och verkligheten skymtade där utanför och det är bara att börja fylla pappret.
Hur man undviker laviner.
Sjung så att bara jag hör.
lögn, sjöng du
papper viks
ner
upp
lyfter upp
saker från golvet
