älta.
hans steg tycktes otyglade i sin finess, det fanns en slags rymlighet i dem.
det var som att de räckte längre än hans ben förmådde.
kopplad till osynligt koppel verkade han
dra
då han lutade sig framåt något när han gick.
kanske var det för att luggen skulle hänga sådär snyggt i ansiktet.
kanske var det eftersom hans huvud aldrig tycktes
i kontakt med kroppen.
eller så
berodde det på att han inte ville bakåt.
iklädd en helsvart mundering. från topp
till kängklädd tå.
gick han stadigt götgatan
hornsgatan, västerbron.
på brons högsta punkt i skinande storstad han stå och kika ut över meningslöshet
och känslan av att inse att ena hörluren inte vill.
suicidal? nej, knappast. bara beredd
på mörkret
och känslan av att förlora en instance i WoW.
nöjd? med livet?
det ville han inte ens tänka på.
han stegade ner mot den stora ön igen,
det blåste alltid så mycket däruppe på bron och
röda linjen, hem.
luften smakade där och då sommar, båtar, Söder, kärlek åh härliga Stockholmhlsuiayfplkhfuifgsyu NEJ.
arpel.
så måste det vara
för jag
tappar en del
en del i taget
min lägenhet liknar
inget annat än
en brottsplats
rödsmörjd
vägg av kött
alla trasor
är förstörda
jag ska resa bort
till en koloni
där hittar jag lugn,
ja!
till havs!
bryter ner skepp och
lämna kroppar sårade
fann jag salt.
smaken finns eller?
för jag har
en begränsad kost.
näringen
det jag alltid velat
finns i fisken.
det som bygga upp
min kropps försvar
ge mig skal
ge mig mage
att ta ett beslut.
fatta läget och inse
hur vågor kluckar
mot vattenbryn.
likt demoner
är vi alla
på stranden.
